Bosund vandringsled

Hösten brukar betyda vandring och mycket skogsutflyker. För vår det har det blivit lite skralt med det de senaste månaderna, eller egentligen året. Det är till viss del på grund av tidsbrist och prioriteringar. Vi båda vuxna jobbar heltid och barnen har blivit så stora att de har kompisar och egna grejer som de behöver få göra. I tillägg har vi haft en del kalas, släktträffar och andra inplanerade tillställningar på fritiden som vi inte kunnat rå på. Vi håller också på och bygger en oas (läs skogsstuga) i skogen tillsammans med makens brors familj som tar upp en del tid på fritiden. Men idag kom vi oss för att vandra.IMG_9092

Vi blev bjudna på söndagslunch hos mina föräldrar i Bosund och vi passade samtidigt på att packa ner friluftkläder i bilen för att kunna ta en tur i skogen på eftermiddagen.  Vi hade siktet ställt på Bosund vandringsled. Det var första gången vi gick den leden trots att den passera ca 1 km från mina föräldrars hus.

Vi startade vandringen från Bosund skola. Leden visade sig vara blöt och stenig, men annars jättevacker. 8 km över stockar, stenar, vattenpölar, berg, mossa och träsk.

 

Två fina pausställen fanns. Vi pausade vid storträsket, där jag övernattade en vinternatt med lillasyster. Det var så härligt i skogen idag. Tyst, vindstilla och äntligen lite sol. Vi fick också en fin dag tillsammans med mina föräldrar som kom med på vandringen.

IMG_8977IMG_8992IMG_8883IMG_9071

Fjällvandring Ammarnäs-Hemavan

I år gjorde jag något som jag aldrig gjort förr. Bokade in en resa för mig själv, en vecka utan man och barn, bokade en gruppresa och bokade en långvandring. Genast när Pedersöre Mi:s kurshäfte utkom i januari så bestämde jag mig för att boka in mig på en fjällvandring Ammarnäs-Hemavan med Kompassen och Ulrika Fellman. Till min glädje hade jag min kompis Lilly med på resan. Det blev många personliga utmaningar för mig. Redan att åka ”ensam”, resa i grupp och att vara borta så länge hemifrån var stora utmaningar för mig. Jag tycker bäst om att vara hemma där allt är tryggt och invant. Jag tycker om att resa med människor jag känner, för då är det tryggast och jag har aldrig tidigare varit borta från mina barn längre än 4 dygn. Men jag är så tacksam att jag vågade anta utmaningen att gå utanför min komfortzon.  Vi hade en alldeles underbar resa. Sällskapet var fantastisk, upplägget helt i min smak och upplevelserna minnesvärda.

Ammarnäs-Hemavan är 78 km lång sträcka av Kungsleden. Etapperna vi gick varierade från 8-19 km/dag. En stor del av leden går över kalfjällen så vi hade fantastiska vyer varje dag. Vi sov i  fjällstugor och behövde då inte ha med oss tält eller stormkök. Jag valde att ha med allt i matväg hemifrån fast jag visste att man kunde köpa proviant i alla stugor. Jag hade inte tränat nämnvärt innan vandringen och jag kände nog av rejäl mjölksyra i benen de första dagarna. Andra dagen hade vi längst etapp på 19 km. Tredje dagen hade vi regn och iskallt hela dagen. Sedan varierade vädret från småregn, sol, molnigt och mycket vind.

Jag hoppas att andra skall våga anta utmaningar och våga göra det som de drömmer om i livet. Ingen annan kommer att uppfylla mina drömmar och mål. Jag måste bara våga göra det jag vill. Det jag väntar på är att jag tillsammans med min man kan göra en långvandring. Sen när barnen är stora nog att klara sig ensamma ett par veckor, då är det vår tur att göra det gemensamt. I väntan på det gäller det att ta tillvara på de saker som är möjliga just nu.

Lite bilder från vår vandring:

Vandring i Terjärv

Vinterns sista semesterdag valde jag att spendera i skogen. Luna och jag for på vandringsled i Terjärv. Jag hade ingen karta, utan jag fotade bara kartan som fanns vid parkeringen. Med facit i hand skulle det ha varit bra att ha en ordentlig karta med. Ställvist hade jag svårt att orientera mig och det var svårt att se var leden gick. Som tur var kunde jag använda geocaching för att se vartåt jag skulle gå. På ett ställe missade jag en avfart och gick istället nästan 2 km för långt innan jag insåg att jag hade gått  fel. Leden var otroligt fin. Ovanligt stora backar i vårt annars platta landskap. Många små broar över vattenfyllda bäckar och diken. Totalt blev det 5 timmar och ca 12-13km i skogen. Det fanns områden med jättemycket vatten nu så inga lågskor fungerar i skogen än i år. Jag hade tänkt plocka en del geocacher samtidigt, men orken tröt. Några få loggade jag.
Ingen björn såg vi, men 2 svanar, en trana, 2 skogsfåglar och några små fåglar fick vi se.

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

Geocaching nystart

Vårt intresse för geocaching är inte brinnande direkt. Det blir inte av. Många gånger vet jag att jag befinner mig på en plats där det finns en geocache gömd, men pga omgivningens reaktioner och förlöjligande kommentarer har jag undvikt att söka den just där och då. Att söka geocacher i urban miljö är inte heller vår favorit. Jag tycker att det är lite pinsamt att stå mitt i stan eller någon offentlig plats och mygla och försöka leta utan att upptäckas men ändå väcka uppmärksamhet med att man står där med mobilen i högsta hugg och går fram å tillbaka.
Under påsken försökte vi väcka nytt liv i vår geocaching. Barnen, som numera har egna smarttelefoner, fick egna geocaching konton och en app nerladdat i telefonen. Det gick inte smärtfritt,  tekniken var inte på vår sida den dagen och efter mycket irritation, omvägar och test av olika appar så fick vi det att fungera.
Annandag påsk åkte vi iväg mot Terjärv. Där visste vi att det skulle finnas en vandringsled med geocacher med några hundra meters mellanrum. Vi loggade 10 st och fick samtidigt nästan 4 km skogsvandring. Senare under kvällen åkte barnen och jag för att logga de geocacher som finns i byarna här runtomkring.
Får se om intresset för geocaching hos oss ökar eller om det rinner ut i sanden igen. En trevlig dag hade vi och mycket familjetid fast vi använde media och mobiler hela dan.

image

image

image

Kebnekaise

20140725_102519

Kebnekaise sydtopp mitt i bilden.

Min man fick en dröm och längtan för något år sedan att gå upp på kebnekaise. För mig kändes det övermäktigt, något som inte är för damer, något som inte jag klarar av. En omöjlig grej helt enkelt. Han försökte få någon kompis att bli intresserad, men utan framgång. Det blev att vi gick Hetta-Pallas tillsammans på 2013 istället. När vi hade vandrat där våra vänner intresserade av att komma med på vandring med oss 2014. I något skede bestämde vi oss för Kebnekaise. Vi googlade mycket, pratade lite, planerade typ inget… Jag var livrädd och hade lite dödsångest, men kan ju faktiskt ramla sig till döds liksom. Jag har höjdskräck till tusen.

Vi kom oss iväg iallafall i slutet av juli 2014. Efter nästan 800km i bil kom vi fram till Nikkaluokta där vi sov första natten i en 4-pers campingstuga. Vi åt en rejäl hotellfrukost, duschade och drog väskorna på ryggen och började vandringen mot kebnekaise fjällstation. Det var olidligt varmt. Nästan 30 grader. Vi drack mycket vatten och vätte ner håret i var och varannan fjällbäck för att kyla ner oss.

20140723_124820

Olidligt varmt. Över 25 grader i skuggan.

Tuffa som vi var gick vi hela sträckan till fjällstation och smålog åt mesarna som kortade av sin väg med att ta båttransport en del av vägen. Väl framme vid fjällstation insåg vi att de var smartare. Vi var trötta av den långa varma vandringen och hade inte tillräckligt med kraft inför nästa dags topptur.

Vi lag upp tälten en bit innan stationen bredvid en liten fjällbäck. Vi sov i tältet och hade klockan på väckning för att stiga upp i tid. Vi startade färden upp mot toppen kl 8 på morgonen. Tälten lämnade vi uppspända med en stor del av utrustningen i. Vi tog bara med oss det mest nödvändiga.

Det var en vacker, varm men blåsig dag. Vi gick och gick och gick. Uppför, uppför och uppför. När vi svängt uppåt i dalen. Kom verkligheten emot. Det var brant, ställvis måste vi använda händerna för att kliva uppåt. När vi stannade för att pausa och äta var mina tårar inte långt borta. ”Hur i hela friden skall jag komma mig ner?” Jag hade höjdskräck. Klarade inte av att se på vyerna. Jag blev alldeles yr. Tanken på att gå högre och högre fick mig att känna panik. ”Vad gör jag här?” .

20140724_111418

Härliga vyer, men jag var otroligt höjdrädd. Vartefter som blev höjdrädslan betydligt bättre.

Tack och lov för min man som pushade vänligt och berömde mig och sa positiva saker. Så vi fortsatte sträva uppåt… några steg upp, andas, några steg igen. Sen nerför 200m för att sen börja sträva uppåt igen. Då började vi möta folk som redan varit upp. I något skede började min höjdrädsla ge med sig. Visst var jag rädd, men inte panikartad rädd. De sista 200 höjdmetrarna var vi många som strävade mot samma mål och vi mötte många som sa ”det är tungt, men det är värt det”.

Känslan när vi till slut hade den isbeklädda toppen framför oss är obeskrivbar.

20140724_160401

Äntligen fick vi syn på toppen efter många timmars vandring uppåt, uppåt…

Vi insåg att vi borde ha haft stegjärn med. Väl framme vid glaciären pausade vi några minuter och bara andades in känslan. Vi började gå uppför. Och där slog min höjdrädsla in igen. Ishalt, brant och obehagligt. Jag kämpade mig iallafall uppför. Min man hade då redan nått toppen och sprang på där som en halv galning och jag var livrädd och tog några steg i gången. Sista plattformen innan toppen sa det stop. Hit men inte längre. Jag satt på huk och vågade inte se upp eller ner… så 10 meter från toppen var vad jag klarade. Men bättre än inget, det var ändå en obeskrivbar upplevelse. Vi gjorde det! Vi kom oss upp.

Neråt gick det bättre, vi var trötta och sluta, men det var nästan som att åka nerför, stenarna rullade under fötterna och vi hade ett bra tempo. Den sista plana vandringen fram till fjällstationen, när vi såg stationen på långt håll var otroligt tung. Benen gick som av sig själv. Klockan var då över 22 på kvällen när vi kom fram till tältet. Det var skönt att tvätta upp sig med iskallt vatten ur fjällbäcken som rann bredvid tältet.

Vi hade ingen rekordtid på färden, det var inte det som var målet. Jag utmanade min kropp och själ på ett sätt som jag aldrig har gjort förr. Utan min mans pushande skulle jag inte ha klarat det. Jag skulle ha avbrutit redan vid första uppförsbacken. Jag insåg att jag kan mera än jag tror och det blev en riktigt bra träning för min uthållighet, som är alldeles för dålig. Min höjdrädsla försvann nästan helt.

Dagen efter tog vi ner tältet igen och började gå tillbaka till Nikkaluokta. Den här vägen tog vi båten för att förkorta vandringen och den var värt varenda cent. När vi steg av båten var vi också mer än väl värda en hamburgare på Lapdonalds. Det är ju nästan synd och skam att gå förbi den utan att äta där. Det är ju liksom inte alla som har ätit på en restaurang helt ute i ödemarken. Och om det smakade gott…

Väl framme vid Nikkaluokta var det otroligt skönt med en dusch innan vi åkte iväg till Kuittasjärvi där vi övernattade en sista natt innan vi körde hem.

Vi hade världens bästa väder. Lite för varmt, men konstant soligt. Vi hade fått en rejäl Kebnekaise bränna på benen. Och Ansiktet var bränt och rött av solen. Sol, sol och sol. Ullunderstället och stickatröjan var helt onödig att ha med. Jag tog alldeles för få foton under själva vandringen. Mera foton finns i min mans telefon och våra kompisar hade med sig sin systemkamera.

Barnen fick vara med mor- och farföräldrar under tiden vi var borta.
20140723_124808