Bosund vandringsled

Hösten brukar betyda vandring och mycket skogsutflyker. För vår det har det blivit lite skralt med det de senaste månaderna, eller egentligen året. Det är till viss del på grund av tidsbrist och prioriteringar. Vi båda vuxna jobbar heltid och barnen har blivit så stora att de har kompisar och egna grejer som de behöver få göra. I tillägg har vi haft en del kalas, släktträffar och andra inplanerade tillställningar på fritiden som vi inte kunnat rå på. Vi håller också på och bygger en oas (läs skogsstuga) i skogen tillsammans med makens brors familj som tar upp en del tid på fritiden. Men idag kom vi oss för att vandra.IMG_9092

Vi blev bjudna på söndagslunch hos mina föräldrar i Bosund och vi passade samtidigt på att packa ner friluftkläder i bilen för att kunna ta en tur i skogen på eftermiddagen.  Vi hade siktet ställt på Bosund vandringsled. Det var första gången vi gick den leden trots att den passera ca 1 km från mina föräldrars hus.

Vi startade vandringen från Bosund skola. Leden visade sig vara blöt och stenig, men annars jättevacker. 8 km över stockar, stenar, vattenpölar, berg, mossa och träsk.

 

Två fina pausställen fanns. Vi pausade vid storträsket, där jag övernattade en vinternatt med lillasyster. Det var så härligt i skogen idag. Tyst, vindstilla och äntligen lite sol. Vi fick också en fin dag tillsammans med mina föräldrar som kom med på vandringen.

IMG_8977IMG_8992IMG_8883IMG_9071

Tälttur i höstfjällen

Den senaste veckan tog vi ut lite ledigt och åkte iväg på minisemester till Kokelv i Norge. Där hälsade vi på mina storasystrar. Åker man till fjällen och ishavet så kan man ju inte bara sitta inne i husen. Speciellt inte då vädret visade sig från den mest perfekta sidan.  Första oktober, Nord-Norge, full sol och plus 18 grader! Bättre väder kan man inte få!

Från lördag till söndag åkte vi på en tälttur i fjällen. I perfekt väder och med perfekt sällskap. Vi körde med bil fram till tältplatsen denna gång. Så mycket lättare då våra vintersovsäckar kräver så mycket utrymme i våra rinkor.

IMG_20171001_143934_603.jpg

Två rejäla tält som rymmer många personer. Ingen trängsel och lyx med takhöjd. 

Jag sov i makens dunsovsäck med komfort på ca -20 grader och jag sov som en drottning, jag som oftast fryser när vi sover i tält. Jag vaknade på morgonnatten och hade alldeles för varmt. Dottern sov i min vintersovsäck och sonen hade sin vanliga sovsäck och min sommarsovsäck utanpå. Ingen av oss frös. Ett av våra liggunderlag har läckage och borde lagas eller förnyas. Jag fick äran att sova på det söndriga liggunderlaget i kombination med ett billigt grönt liggunderlag på. Så där på morgonnatten insåg jag att det inte fanns någon luft kvar i min madrass.

Jag var så trött och småfrusen där när barnen gick till kojs så jag kröp ner i tältet tillsammans med dem. Tyvärr missade jag ett spektakulärt norrsken som de övriga i sällskapet fick uppleva där vid midnatt.

Barnen sysselsatte sig med att leka i älven som gick förbi lägret. Jag gick på en liten topptur med flickorna på kvällen. Så skönt att bara kunna vara och ta de lugnt utan stress och press. Att vi dessutom tältade där de flesta telefoner saknade mobiltäckning var inte heller så dumt. Det blir så avslappnat att bara ligga och slöa i sovsäcken på en madrass i solskenet. Vad mera kan man behöva en söndag i oktober?

När yllekläder försvann

En sak som jag funderat mycket på de senaste åren är vart ylle försvann och när tog bomull och syntetmaterial över? När hände det? Varför hände det? När jag växte upp använde jag aldrig ylle. Jag kommer ihåg från början av tonåren en vit ylletröja som pickade  något fruktansvärt, hur obehaglig och äcklig den var att ha på, men jag kände mig fin och tuff i den så jag använde den ändå.

Sen kommer jag ihåg åren då jag frös konstant. Jag hade inte kunskap om hur jag skulle klä på mig. Jag kommer ihåg året då jag jobbade på dagis i Helsingfors, hur jag frös. Den bästa stunden på utevistelsen på vårvintern var när solen kröp fram runt husknuten och började värma upp min stelfrusna kropp. När jag hade blivit mamma och vi skulle ut i skog och mark var jag alltid frusen. Jag såg till att barnen hade ordentliga kläder på sig men glömde bort mig själv. Jag saknade ofta varma kläder att lägga på mig själv. Första året Moa var på dagis frös hon konstant. Hon hade alltid iskalla tår och händer och grät alltid när hon skulle vara ute. Jag började då googla och fundera kring hur man klär sig varmt och hur man skall göra för att hålla värme.

Nästan alla bebisar i vårt land äger mins en uppsättning yllekläder. Någon mamma, mormor, farmor eller gammelmormor har stickat vackra underbara yllekläder att klä den lilla bebisen med. Men någonstans händer något på vägen. Ylletröjan byts ut mot en billig tunn fleecetröja, yllebyxorna lämnas bort helt, hjälmmössan byts ut till en mössa med fint disneytryck som barnet själv väljer i butiken. Mössan når knappt ner över öronen. Hanskarna är det billigaste vi hittar på butiken, för de går ju bara sönder och tappas bort ändå. Fingervantar köper vi i 5 pack och alla barn på dagis har lika så de försvinner redan samma dag. Yllesockor däremot, svämmar över i hushållen. Nya tillkommer varje jul.

Vad händer om vi klär en 5 åring, en 10 åring eller en 30 åring i samma stil som vi klär på den lilla bebisen? Tätar alla springor, har rymliga plagg som inte spänner över någonstans, lägger ett lager med merinoull längst under och byter ut bomullsrumporna mot strumpor som innehåller lite merinoull.

Jag fryser sällan när jag är ute idag. Jag har tjatat om det förr och kommer att tjata till någon har förstått vad det innebär. Jag har valt att klä mig i varmare kläder för att inte behöva frysa. Jag samlar numera på mig ylletröjor i alla olika former. De behöver inte vara snygga, perfekta och moderiktiga det viktigaste är att de uppfyller sin funktion. Tunna tröjor, tjocka tröjor, höghalsade, för stora och lagom.  Just nu har jag i mina ägor ca 9 ylletröjor. Två av tröjorna är köpta i butik, tre köpta på loppis och fyra av tröjorna är ärvda. Alla tröjor är i användning. Till jobbet har jag med mig minst två tröjor hela tiden. Förra vintern stickade min mamma ett par hederliga yllebyxor åt mig, de åker fram de riktigt kalla dagarna. En fleecetröja äger jag, den används som myströja här hemma på söndag förmiddag.

Dagens ylle sticks inte. Det är mjukt, följsamt och behagligt. Jag blir överlycklig varje gång jag ser ett barn i en hemstickad ylletröja. Tänk att få äga en tröja som någon annan satt tid på att sticka. Något att vårda med kärlek. Det finns så många människor runtomkring som gärna stickar och som kanske behöver dryga ut sin pension med lite extra pengar som kan sticka tröjor mot en liten betalning. Har du ingen farmor eller mormor som stickar till dina barn, ta reda på om någon annan känner någon som bara sitter och väntar på att vara behövd. Som kan sticka något åt just dig med kärlek. Jag själv stickar inte så gärna, jag kan, men har inte tålamod att fullfölja ett projekt. Jag har två tröjor på gång åt mig själv, men har insett att det är inte är min grej att sticka. Två tröjor till barnen har jag lyckats färdigställa. Jag väljer att köpa tröjor till mig själv och blir överlycklig när någon har en tröja som ligger i skåpet och de frågar om jag vill ha den.

Ja, finns det ännu någon som kan förklara åt mig varför yllekläder försvann? Ni som växt upp med ylle, men sen klätt era barn i syntetmaterial. Har ni någon förklaring på vad som hände?

Här är några av mina ylletröjor. I jobbet hänger alltid en riktigt traditionell Norgetröja som var modern på 90 talet i blått, vitt och rött. Kanske kommer den igen i mode? Den värmer så gott varje morgon. I bilen förvaras just nu en mönsterstickad tröja i rosa och vitt. Rosa som inte alls är min färg, men värmen är viktigare än färgen. Drömmen för mig är en tröja i mörkgrönt, med mossgröna, senapsgula, vita och ljusblåa partier. Den skulle vara läcker.

Fjällvandring Ammarnäs-Hemavan

I år gjorde jag något som jag aldrig gjort förr. Bokade in en resa för mig själv, en vecka utan man och barn, bokade en gruppresa och bokade en långvandring. Genast när Pedersöre Mi:s kurshäfte utkom i januari så bestämde jag mig för att boka in mig på en fjällvandring Ammarnäs-Hemavan med Kompassen och Ulrika Fellman. Till min glädje hade jag min kompis Lilly med på resan. Det blev många personliga utmaningar för mig. Redan att åka ”ensam”, resa i grupp och att vara borta så länge hemifrån var stora utmaningar för mig. Jag tycker bäst om att vara hemma där allt är tryggt och invant. Jag tycker om att resa med människor jag känner, för då är det tryggast och jag har aldrig tidigare varit borta från mina barn längre än 4 dygn. Men jag är så tacksam att jag vågade anta utmaningen att gå utanför min komfortzon.  Vi hade en alldeles underbar resa. Sällskapet var fantastisk, upplägget helt i min smak och upplevelserna minnesvärda.

Ammarnäs-Hemavan är 78 km lång sträcka av Kungsleden. Etapperna vi gick varierade från 8-19 km/dag. En stor del av leden går över kalfjällen så vi hade fantastiska vyer varje dag. Vi sov i  fjällstugor och behövde då inte ha med oss tält eller stormkök. Jag valde att ha med allt i matväg hemifrån fast jag visste att man kunde köpa proviant i alla stugor. Jag hade inte tränat nämnvärt innan vandringen och jag kände nog av rejäl mjölksyra i benen de första dagarna. Andra dagen hade vi längst etapp på 19 km. Tredje dagen hade vi regn och iskallt hela dagen. Sedan varierade vädret från småregn, sol, molnigt och mycket vind.

Jag hoppas att andra skall våga anta utmaningar och våga göra det som de drömmer om i livet. Ingen annan kommer att uppfylla mina drömmar och mål. Jag måste bara våga göra det jag vill. Det jag väntar på är att jag tillsammans med min man kan göra en långvandring. Sen när barnen är stora nog att klara sig ensamma ett par veckor, då är det vår tur att göra det gemensamt. I väntan på det gäller det att ta tillvara på de saker som är möjliga just nu.

Lite bilder från vår vandring:

Semester på Lofoten

Som så många andra valde vi att åka till Lofoten på semester i år. Vi hade till först tänkt fjällvandra i Svenska fjällen med barnen, men det blev inte av denna sommar. Istället blev det bilsemester med tält.

När vi startade hemifrån hade vi tänkt köra fram till Abisko för en första övernattning där. Men under lunchpausen i Haparanda lyckades vår valp ta sig ur buren i bagageluckan, krypa över in i bilen och äta en förpackning pringles, en påse turkisk peper och en halv fazers blå. Så vår planerade kaffepaus i Kuittasjärvi blev till en övernattning där i makens morbrors stuga. Efter koltabletter, spyor och diarré så var valpen redo för nya äventyr dagen efter. Från Kuittasjärvi fick vi också sällskap av våra vänner som också var på väg upp till Lofoten. Så barnen hade sällskap av sina kompisar hela veckan.

IMG_4918 (2)IMG_4964 (2)IMG_5021 (2)IMG_5033 (2)IMG_5117 (2)IMG_5131 (2)

Det blev en lång dag i bilen andra dagen innan vi hittade en fantastisk strand att lägga upp tältet på. Natten blev kall. Jag tror jag aldrig har frusit så mycket i tält tidigare. Sommarsovsäck i juli med ullunderställ, ylletröja, sockor, mössa och en picknick filt överst, men ändå var det iskallt. Morgonen efter vaknade vi till nästan vindstilla, solsken och en fantastisk vy från tältet. IMG_5195 (2).JPG

Vår enda topptur blev en topp på ca 350 meter. Lagom för barnen och hundarna. Vilka fantastiska vyer vi fick när vi var uppe på toppen. Många av toppturer som vi sökte på och tänkte oss upp på var otroligt branta och kändes inte lockande att gå upp till med barn och hundar. IMG_5202 (2)

IMG_5231 (2)

Njutningsfullt.

IMG_5235 (2)IMG_5240 (2)IMG_5243 (2)IMG_5288 (2)IMG_5302 (2)

Två nätter campade vi på Haukland beach. Barnen tillbringade hela dagen på stranden. Det var iskallt i vattnet, men stranden var fantastisk. En gång vågade jag mig i havet för att tvätta upp kroppen. Det var okej och gratis att tälta på stranden och det fanns tillgång till wc, men ingen dusch. Första natten fanns det ca 150 andra tält på stranden. Andra natten var det betydligt färre tält på plats.

Inför nästa natt förflyttade vi oss ett 20 tal km till en Camping på Skagsanden Beach och barnen tillbringade ännu en dag på stranden och vi fick äntligen duscha oss och tvätta lite kläder.

Sista dagen på Lofoten körde vi ut till Å. Vi hade tänkt försöka oss på en sista topptur, men stället vi planerat att gå upp till rekommenderas inte av myndigheterna pga. rasrisk. Så vi valde att gå upp en bit på fjället vid Å och koka lunch där istället.

Vägen hemåt valde vi och våra vänner olika vägar. Vi valde att åka med färja över till Bodö istället för att köra över Lofoten tillbaka. På vägen hem stannade vi på en camping i Sverige och unnade oss en natt i campingstuga.

Borta bra men hemma bäst. Men vi fick en fantastisk vecka på resande fot. Nästan som som att vara till södern tyckte barnen. Vi hade sol från klarblå himmel varje dag, temperaturen steg till över 20 grader och vi solade på långa fina vita sandstränder. Vi hade torrfoder med oss, men köpte de färskvaror vi behövde från dag till dag. Maten kokade vi på trangia hela veckan. IMG_5338 (2)IMG_5341 (2)IMG_5352 (2)

 

Lämna bara fotspår

Allt fler människor rör sig i skog och mark. Jag som människa får energi och njuter av vackra platser i naturen. Vi vallfärdar till vackra lättillgängliga och mera utmanande platser. Det här leder till att de vackra platserna inte alltid är så vackra om man riktigt synar ordentligt. 

Det som blivit viktigt för mig de senaste åren, som nog alltid varit viktigt, men som nu faktiskt uttalat är något jag aktivt tänker på och vill hålla som extra viktigt är vad jag jag lämnar för spår efter mig. Hur ser naturen ut när jag kom? Hur ser den ut när jag lämnar? Vilken bild ger jag om mig själv åt de människor som jag möter på samma plats? 

En slogan som finns inom camping och vandring som jag tagit till mig är: 

Leave nothing but footprints.

Take nothing but photos.

Jag kan inte göra naturen ren från skräp ensam, men jag kan välja att inte skräpa ner själv. Små enkla saker som i slutändan spelar stor roll om alla försöker sitt bästa. Exempelvis gräver vi nu ner toapapper och avföring om nöden blir stor och det inte finns någon toalett i närheten, alernativt lägger pappret i skräppåse och tar med och slänger i närmaste soptunna. Jag försöker att inte spotta tuggummi på marken (tack Mia för att du utmanade mig på det!). Jag/vi plockar upp hundbajs efter oss på de platser där vi själva inte vill stöta på hundbajs. Att alltid ta allt skräp med oss är så självklart sedan länge så det sitter i ryggmärgen.

Efter en vecka på Lofoten, där turister vallfärdar så blev allt det här ännu viktigare för mig. Det som jag också kom att fundera på är vad lämnar jag för bild av mig själv som turist i någon annans vardag. Stökig? Glad? Trevlig? Oflexibel? Opålitlig? Trygg? Vad skulle jag önska av turister i min hemby? Människor som lämnar skräp och bajs på min simstrand? Människor som skränar och ropar och stör inpå halva natten? Människor som hugger ner träd och kvistar på allmänna plaster för att kunna elda och lämna allt efter sig? Människor som campar på min gräsmatta? Människor som lämnar stora soppåsar vid min soptunna? 

Jag tror att vi alla kan skärpa oss och bidra till en renare natur. Om alla drar några strån till stacken, både hemma i vår egen natur och också när vi gästar andras natur så kan vi bidra till att lämna så få spår efter oss som möjligt. När jag lämnar skräp efter mig så behöver jag alltid ställa mig frågan: ”vem har jag tänkt skall städa upp efter mig?”. Under min livstid hinner skräpet inte brytas ner och försvinna av sig själv. 

Resor, aktiviteter, semester, stress

För många har semestern redan inletts och någon får vänta ända till augusti innan de får semester. Många har långa sköna semesterdagar, andra har några veckor semester, några har några få dagar ledigt och någon är helt utan semester. I vår familj hör vi inte till skaran med långa sköna semesterdagar tillsammans. På sin höjd brukar vi ha 1-2 veckor gemensam semester hela familjen. För vår del är sommarveckosluten lite heliga, som små minisemestrar. Där vi kan göra något som vi vill göra. Egentligen hade det här blogginlägget inte tänkt handla om semestrar och olikheter i den.

I våra flöden på sociala medier kommer det upp nya fina semesterbilder, legoland, Astrid Lindgrens värld, Kolmården, Alperna, Norge osv. Liten stress kan infinna sig när man ser bilderna. Vi har också planerat en resa i sommar, vart det bär av är inte helt klart än. Men det finns ju familjer som av olika orsaker inte kan eller vill åka bort. Men jag tror så här: i slutändan är det inte de vackra semesterbilderna, de fina upplevelserna på den halvt stressiga resan som är det viktiga på sommaren, sommarlovet och semestern. Är det inte de små stunderna här och nu tillsammans som är mest värdefulla? De stunder som vi kan ta tillvara på varje dag. Små enkla, billiga upplevelser som barnen bär med sig som minne för resten av livet.

Här kommer lite av mina tips att göra hemmavid under sommarlovet som inte kräver mycket tid eller pengar men som garanterat går hem hos barn och vuxna i familjen:

  • vattenkrig
  • sagostund. En regnig dag: Fixa lite gott att äta, kryp upp i soffan under en filt och läs en bra bok tillsammans. Passar perfekt också för större barn.
  • Sova ute: en varm sommarkväll. Ta ut täcken och kuddar och sov med ditt barn ute på stuntamattan.
  • Gör såpbubblor och tävla om vem som blåser största bubblor. Googla på recept på såpbubblor för att få till sega stora bubblor.
  • Ta ut papper och penna och sitt och rita en stund med barnen i naturen.
  • Picknick ute i gräset, på stranden, i skogen.
  • Meta
  • spela spel
  • upptäck vår närmiljö, här runtomkring oss finns många fina pärlor att upptäcka
  • m.m

På pinterest hittar man massor med aktiviteter att göra med barn sommartid. Det är bara att låta kreativiteten flöda

.

Gör saker tillsammans med barnen, bli medupptäckare och njut här och nu. Det är så värdefullt!