Omöjliga barn, eller?

”Jag blir gråhårig med mina barn”

”Nu måste jag UT! Ingen kan leva i det här dårhuset”

”Jag har så omöjliga barn”

”Mina barn kan inte uppföra sig!”

Hur pratar du om dina barn och inför dina barn? Hur mår ett barn som hör sin mamma och pappa prata i negativ ton om barnet inför och till barnet? Hur bemöter du barnens utvecklingsfaser (trots, detta ord vi kan prata om en annan gång)? Hur pratar jag om min familj och mina barn med mina vänner, arbetskompisar och andra?

Jag har iakttagit en intressant mönster hos en del grupper och människor. När man kommer tillsammans så ska man prata barn och främst prata jobbiga barn och helst jämföra och helst vara värst. Det här syns också i en del mamma/familjenbloggar. Det blir som ett sätt att umgås.

Jag tror så här. Jag har det och får det som jag matar min hjärna med. Redan i tanken kan jag skapa mindre roliga sidor hos mina barn. Redan i tanken dömer jag ut mina barn. Om jag alltid matar min hjärna med att mina barn är jobbiga, ja då upplever jag dem som jobbiga.

Tänk dig att ditt barn står och tjuvlyssnar när du pratar med dina vänner:

-jag blir gråhårig med mina barn, de är så omöjliga. X har så stora problem i skolan och vi får sitta i timtal och tjata om läxor. Han bråkar alltid!!

-jag är då tacksam över min familj, visst har vi bekymmer med läxor, men jag försöker påminna om dem. Tänk om X skulle förstå hur viktig skolan är. Jag är orolig för honom.

Samma problematik, men i två olika tonfall.

Alla barn har rätt att bemötas värdigt. Oavsett vilket temperament barnet har: lugnt, aktivt, blygt, känsligt m.m. så har barnen rätt att bli sedda som de är. Du kan som vuxen jobba med ditt sätt att bemöta ditt barn. Visst det finns barn som är lättare att umgås med och det finns barn som är svårare att umgås med. Jag blev så glad när jag läste på ÖT att Marianne Käcko är aktuell med en ny bok, ”En bok om barn och kärlek. Jag fastnade för kapitlet ”Lär dig älska barn du har svår med”. Den boken skall jag försöka få tag på, för den vill jag läsa. Precis det jag tror på, jag måste jobba lite extra för att lättare kunna umgås med en del barn. Min personlighet och barnets personlighet passar inte alltid överens

Till sist: Hur vill du bli omtalad när du inte är närvarande? Hur vill du att dina barn pratar om dig med andra? Hur vill du att din make/maka pratar om dig när du inte är med? Skull du bemöta en vuxen på samma sätt som du bemöter ditt barn? Vet ditt barn om att du älskar det?IMG_9122

Inget barn är perfekt. Man alla har rätt att bli sedda och älskade som de är.

Våra barn är lättälskade. Vem kan låta bli att tycka om så levnadsglada barn?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s