Olika regler, olika familjer

Alla har vi olika regler och vanor i våra hem. De regler jag/vi har, anser jag/vi troligen att är de bästa. Att de är rätt eller fel sätt är svårt att avgöra. För vår familj är de kanske rätt, eller? Vissa saker är ju självklara, vi har lagar som reglerar oss till en viss del. När det kommer till rekommendationer och nedärvda mönster är det svårare. Jag kan tycka att mitt sätt att hantera en situation är självklar och den rätta, men någon annan kan i tystnad höja på ögonbrynen och fundera på hur jag riktigt tänkte. Jag kan höja på ögonbrynen när jag reflekterar över andras regler och vanor. 

Ingen har missat att vi har en generation barn som växer upp med media konstant runt sig. Hur vi i familjer hanterar de här varierar stort. Hur kan vi veta vad som är det rätta sättet att bemöta det här? Här följer fyra olika exempel på familjer och olika situationer som jag stött på de senaste åren:

Ex 1: vår familj och våra barn (10 och 12år) har tillgång till media konstant. Egna mobiler, tvspel, ipad, netflix m.m. De är till viss del begränsade och de frågar innan de använder spel och ser film. Vi föräldrar försöker hålla koll på vad de gör, vilka sidor de besöker och vem de håller kontakt med. Efter läggdags är ingen mobil eller media i gång. Åldersgränser på media iakttas så långt det är möjligt och vi föräldrar håller koll på apparna och tar reda på hur de fungerar. 

Exempel 2: Ingen begränsning i användande av media. Ingen kontrollerar vad barnet gör och var barnet rör sig på nätet. Ingen håller koll på vad barnet bemöter och möter i sin vardag ute på nätet. Mobilen används dygnet runt. 

Exempel 3. Full begränsning på mediaanvändning. Barnen kan vara någon timmar/dag på mobil. Har begränsad surf och begränsas i vad mobilen kan användas till. Föräldrar har app som kontrollerar barnens mobiler. Barnen straffas med mobilförbud vid överträdelser. 

Exempel 4. Barn som långt uppe i skolålder har en traditionell knapptelefon. Inget mobilt nätverk eller dator hemma. 

Vem kan säga vilket som är bäst? Hur kommer de här olika sätten att synas och märkas när barnen är 15, 18, 25 år gamla? Det finns ju en hel del forskning på ämnet, men det finns inget klart svar på vad som är bäst. I alla de olika exemplen jag räknade upp finns både positiva och negativa aspekter. Ingen av dem är perfekta lösningar. 

Hur resonerar ni i era familjer när det gäller media och regler för det? Varför resonerar ni som ni gör? Har ni mål med det ni gör? Funderar ni tillsammans med barnen hur ni ska göra? 

Omöjliga barn, eller?

”Jag blir gråhårig med mina barn”

”Nu måste jag UT! Ingen kan leva i det här dårhuset”

”Jag har så omöjliga barn”

”Mina barn kan inte uppföra sig!”

Hur pratar du om dina barn och inför dina barn? Hur mår ett barn som hör sin mamma och pappa prata i negativ ton om barnet inför och till barnet? Hur bemöter du barnens utvecklingsfaser (trots, detta ord vi kan prata om en annan gång)? Hur pratar jag om min familj och mina barn med mina vänner, arbetskompisar och andra?

Jag har iakttagit en intressant mönster hos en del grupper och människor. När man kommer tillsammans så ska man prata barn och främst prata jobbiga barn och helst jämföra och helst vara värst. Det här syns också i en del mamma/familjenbloggar. Det blir som ett sätt att umgås.

Jag tror så här. Jag har det och får det som jag matar min hjärna med. Redan i tanken kan jag skapa mindre roliga sidor hos mina barn. Redan i tanken dömer jag ut mina barn. Om jag alltid matar min hjärna med att mina barn är jobbiga, ja då upplever jag dem som jobbiga.

Tänk dig att ditt barn står och tjuvlyssnar när du pratar med dina vänner:

-jag blir gråhårig med mina barn, de är så omöjliga. X har så stora problem i skolan och vi får sitta i timtal och tjata om läxor. Han bråkar alltid!!

-jag är då tacksam över min familj, visst har vi bekymmer med läxor, men jag försöker påminna om dem. Tänk om X skulle förstå hur viktig skolan är. Jag är orolig för honom.

Samma problematik, men i två olika tonfall.

Alla barn har rätt att bemötas värdigt. Oavsett vilket temperament barnet har: lugnt, aktivt, blygt, känsligt m.m. så har barnen rätt att bli sedda som de är. Du kan som vuxen jobba med ditt sätt att bemöta ditt barn. Visst det finns barn som är lättare att umgås med och det finns barn som är svårare att umgås med. Jag blev så glad när jag läste på ÖT att Marianne Käcko är aktuell med en ny bok, ”En bok om barn och kärlek. Jag fastnade för kapitlet ”Lär dig älska barn du har svår med”. Den boken skall jag försöka få tag på, för den vill jag läsa. Precis det jag tror på, jag måste jobba lite extra för att lättare kunna umgås med en del barn. Min personlighet och barnets personlighet passar inte alltid överens

Till sist: Hur vill du bli omtalad när du inte är närvarande? Hur vill du att dina barn pratar om dig med andra? Hur vill du att din make/maka pratar om dig när du inte är med? Skull du bemöta en vuxen på samma sätt som du bemöter ditt barn? Vet ditt barn om att du älskar det?IMG_9122

Inget barn är perfekt. Man alla har rätt att bli sedda och älskade som de är.

Våra barn är lättälskade. Vem kan låta bli att tycka om så levnadsglada barn?