Fjällvandring Ammarnäs-Hemavan

I år gjorde jag något som jag aldrig gjort förr. Bokade in en resa för mig själv, en vecka utan man och barn, bokade en gruppresa och bokade en långvandring. Genast när Pedersöre Mi:s kurshäfte utkom i januari så bestämde jag mig för att boka in mig på en fjällvandring Ammarnäs-Hemavan med Kompassen och Ulrika Fellman. Till min glädje hade jag min kompis Lilly med på resan. Det blev många personliga utmaningar för mig. Redan att åka ”ensam”, resa i grupp och att vara borta så länge hemifrån var stora utmaningar för mig. Jag tycker bäst om att vara hemma där allt är tryggt och invant. Jag tycker om att resa med människor jag känner, för då är det tryggast och jag har aldrig tidigare varit borta från mina barn längre än 4 dygn. Men jag är så tacksam att jag vågade anta utmaningen att gå utanför min komfortzon.  Vi hade en alldeles underbar resa. Sällskapet var fantastisk, upplägget helt i min smak och upplevelserna minnesvärda.

Ammarnäs-Hemavan är 78 km lång sträcka av Kungsleden. Etapperna vi gick varierade från 8-19 km/dag. En stor del av leden går över kalfjällen så vi hade fantastiska vyer varje dag. Vi sov i  fjällstugor och behövde då inte ha med oss tält eller stormkök. Jag valde att ha med allt i matväg hemifrån fast jag visste att man kunde köpa proviant i alla stugor. Jag hade inte tränat nämnvärt innan vandringen och jag kände nog av rejäl mjölksyra i benen de första dagarna. Andra dagen hade vi längst etapp på 19 km. Tredje dagen hade vi regn och iskallt hela dagen. Sedan varierade vädret från småregn, sol, molnigt och mycket vind.

Jag hoppas att andra skall våga anta utmaningar och våga göra det som de drömmer om i livet. Ingen annan kommer att uppfylla mina drömmar och mål. Jag måste bara våga göra det jag vill. Det jag väntar på är att jag tillsammans med min man kan göra en långvandring. Sen när barnen är stora nog att klara sig ensamma ett par veckor, då är det vår tur att göra det gemensamt. I väntan på det gäller det att ta tillvara på de saker som är möjliga just nu.

Lite bilder från vår vandring:

Semester på Lofoten

Som så många andra valde vi att åka till Lofoten på semester i år. Vi hade till först tänkt fjällvandra i Svenska fjällen med barnen, men det blev inte av denna sommar. Istället blev det bilsemester med tält.

När vi startade hemifrån hade vi tänkt köra fram till Abisko för en första övernattning där. Men under lunchpausen i Haparanda lyckades vår valp ta sig ur buren i bagageluckan, krypa över in i bilen och äta en förpackning pringles, en påse turkisk peper och en halv fazers blå. Så vår planerade kaffepaus i Kuittasjärvi blev till en övernattning där i makens morbrors stuga. Efter koltabletter, spyor och diarré så var valpen redo för nya äventyr dagen efter. Från Kuittasjärvi fick vi också sällskap av våra vänner som också var på väg upp till Lofoten. Så barnen hade sällskap av sina kompisar hela veckan.

IMG_4918 (2)IMG_4964 (2)IMG_5021 (2)IMG_5033 (2)IMG_5117 (2)IMG_5131 (2)

Det blev en lång dag i bilen andra dagen innan vi hittade en fantastisk strand att lägga upp tältet på. Natten blev kall. Jag tror jag aldrig har frusit så mycket i tält tidigare. Sommarsovsäck i juli med ullunderställ, ylletröja, sockor, mössa och en picknick filt överst, men ändå var det iskallt. Morgonen efter vaknade vi till nästan vindstilla, solsken och en fantastisk vy från tältet. IMG_5195 (2).JPG

Vår enda topptur blev en topp på ca 350 meter. Lagom för barnen och hundarna. Vilka fantastiska vyer vi fick när vi var uppe på toppen. Många av toppturer som vi sökte på och tänkte oss upp på var otroligt branta och kändes inte lockande att gå upp till med barn och hundar. IMG_5202 (2)

IMG_5231 (2)

Njutningsfullt.

IMG_5235 (2)IMG_5240 (2)IMG_5243 (2)IMG_5288 (2)IMG_5302 (2)

Två nätter campade vi på Haukland beach. Barnen tillbringade hela dagen på stranden. Det var iskallt i vattnet, men stranden var fantastisk. En gång vågade jag mig i havet för att tvätta upp kroppen. Det var okej och gratis att tälta på stranden och det fanns tillgång till wc, men ingen dusch. Första natten fanns det ca 150 andra tält på stranden. Andra natten var det betydligt färre tält på plats.

Inför nästa natt förflyttade vi oss ett 20 tal km till en Camping på Skagsanden Beach och barnen tillbringade ännu en dag på stranden och vi fick äntligen duscha oss och tvätta lite kläder.

Sista dagen på Lofoten körde vi ut till Å. Vi hade tänkt försöka oss på en sista topptur, men stället vi planerat att gå upp till rekommenderas inte av myndigheterna pga. rasrisk. Så vi valde att gå upp en bit på fjället vid Å och koka lunch där istället.

Vägen hemåt valde vi och våra vänner olika vägar. Vi valde att åka med färja över till Bodö istället för att köra över Lofoten tillbaka. På vägen hem stannade vi på en camping i Sverige och unnade oss en natt i campingstuga.

Borta bra men hemma bäst. Men vi fick en fantastisk vecka på resande fot. Nästan som som att vara till södern tyckte barnen. Vi hade sol från klarblå himmel varje dag, temperaturen steg till över 20 grader och vi solade på långa fina vita sandstränder. Vi hade torrfoder med oss, men köpte de färskvaror vi behövde från dag till dag. Maten kokade vi på trangia hela veckan. IMG_5338 (2)IMG_5341 (2)IMG_5352 (2)

 

Lämna bara fotspår

Allt fler människor rör sig i skog och mark. Jag som människa får energi och njuter av vackra platser i naturen. Vi vallfärdar till vackra lättillgängliga och mera utmanande platser. Det här leder till att de vackra platserna inte alltid är så vackra om man riktigt synar ordentligt. 

Det som blivit viktigt för mig de senaste åren, som nog alltid varit viktigt, men som nu faktiskt uttalat är något jag aktivt tänker på och vill hålla som extra viktigt är vad jag jag lämnar för spår efter mig. Hur ser naturen ut när jag kom? Hur ser den ut när jag lämnar? Vilken bild ger jag om mig själv åt de människor som jag möter på samma plats? 

En slogan som finns inom camping och vandring som jag tagit till mig är: 

Leave nothing but footprints.

Take nothing but photos.

Jag kan inte göra naturen ren från skräp ensam, men jag kan välja att inte skräpa ner själv. Små enkla saker som i slutändan spelar stor roll om alla försöker sitt bästa. Exempelvis gräver vi nu ner toapapper och avföring om nöden blir stor och det inte finns någon toalett i närheten, alernativt lägger pappret i skräppåse och tar med och slänger i närmaste soptunna. Jag försöker att inte spotta tuggummi på marken (tack Mia för att du utmanade mig på det!). Jag/vi plockar upp hundbajs efter oss på de platser där vi själva inte vill stöta på hundbajs. Att alltid ta allt skräp med oss är så självklart sedan länge så det sitter i ryggmärgen.

Efter en vecka på Lofoten, där turister vallfärdar så blev allt det här ännu viktigare för mig. Det som jag också kom att fundera på är vad lämnar jag för bild av mig själv som turist i någon annans vardag. Stökig? Glad? Trevlig? Oflexibel? Opålitlig? Trygg? Vad skulle jag önska av turister i min hemby? Människor som lämnar skräp och bajs på min simstrand? Människor som skränar och ropar och stör inpå halva natten? Människor som hugger ner träd och kvistar på allmänna plaster för att kunna elda och lämna allt efter sig? Människor som campar på min gräsmatta? Människor som lämnar stora soppåsar vid min soptunna? 

Jag tror att vi alla kan skärpa oss och bidra till en renare natur. Om alla drar några strån till stacken, både hemma i vår egen natur och också när vi gästar andras natur så kan vi bidra till att lämna så få spår efter oss som möjligt. När jag lämnar skräp efter mig så behöver jag alltid ställa mig frågan: ”vem har jag tänkt skall städa upp efter mig?”. Under min livstid hinner skräpet inte brytas ner och försvinna av sig själv.