Ett perfekt sportlov?

Det är inte alla förunnade att ha semester samtidigt som barnen har sportlov. En del har inte möjlighet att få ledigt, en del har inte råd att vara lediga och en del vill faktiskt inte vara lediga på sportlov. Jag brukar alltid önska några dagar semester på sportlov. Jag behöver inte vara ledig hela, men finns det möjlighet så tar jag gärna hela. Min man brukar sällan ha möjlighet att ha ledigt på sportlov. I år fick barnen ha tre dagar och jag två dagar ledigt tillsammans med honom.

Vi har inte haft som vana att resa bort på sportlov. Vi har inte haft som vana att fira sportlov något extra. Utan det har varit ledig tid att göra det som vi exakt velat göra och försökt tanka energi för att ta itu med skola och jobb igen efteråt.

Orsaken till att jag egentligen skriver detta är en artikel jag läste på svenska Yle innan sportlov. Där det diskuterades om sportlov och familjers olika sportlov och hur skolan inte ska be barn berätta om sportlovet. I artikeln kunde man få en uppfattning om att det är synd om barn som inte gjort något extra på sportlov så.

Jag funderar så här: varför ska mina barn behöva skämmas för att vi inte reser bort på sportlov? Varför skulle ett sportlov i Lappland eller på någon varmare breddgrad vara värdefullare än ett sportlov som firas hemma? Är det barnen själv som skäms eller är det vi föräldrar som inte har råd, inte vill eller av någon annan orsak väljer att stanna hemma som ger barnen mindrevärdeskomplex för deras sportlov.

Om barn får i uppgift att berätta om lovet, vem lägger kraven på att det ska bara perfekt? Berättaren eller åhöraren? Varifrån föds tanken på att ett sportlov som man ”bara” är hemma är något som jag inte skall berätta om.

Vi kommer inte ifrån att det finns barn som haft ett otroligt jobbigt sportlov. Där barnet växer upp i förhållanden som barn inte skall behöva uppleva. Där barnet faktiskt skulle ha haft det bättre utan lov.

I år försökte jag medvetet styra sportlovssysselsättningar till sådant som inte kostar något. De som följer mig på instagram kunde lätt få en bild av att vi var på språng hela tiden under sportlov. Men som med allt annat, så finns det massor i sociala medier som inte syns. Sociala medier visar oftast den finaste och bästa ytan. Den glamorösa delen av livet.

Vårt sportlov såg ut så här:

Genast när jag slutade på jobb på måndagen styrde vi iväg till vår stuga i skogen. Där spenderade vi natten till tisdag. När man är i en stuga utan el och vatten och utan synlig klocka så stannar tiden på något sätt. På måndagen gick mycket tid åt att värma upp stugan som hade en inomhustemperatur på -12 grader när vi kom. Vi hann hugga ner lite granar som skymde sikten ner mot sjön. På tisdagen hann vi börja röja lite i skogen, fiska lite och bara vara. Iskallt. Vi åkte hem igen på tisdag kväll.

På onsdagen hade vi en latdag. Först kl 15 när maken kom hem efter att ha varit ut på skidtur med huskyn så kom jag och barnen oss ut för att laga mat över öppen eld nere vid ån här hemma. Barnen sysselsatte sig med att poppa popcorn över eld.

På torsdag åkte jag och barnen iväg till Kaustby för att åka slalom. I och med att vi köpt utrustning begagnat när vi hittat så behövde vi bara hyra ett par skor. För att åka slalom hela dagen och hyran för skorna betalade vi 60 €.

På fredageftermiddag åkte vi ut till Fäboda på picknick.

På lördag eftermiddag skidade vi längs med Esse å och såg på utterspår och Strömstaren.

På söndag var barnen trötta av alla aktiviteter på sportlov så de valde att stanna hemma med kompisar när vi vuxna i huset tog cyklar och hundar med och åkte ut till Mässkär för att äta en färsk gris.

Kostnader för programmen denna vecka har varit små. Bränslepengar, liftkorten och kaffe med dopp vid Mässkär är i princip det vi har betalat för denna vecka. Mat och mellanmål har vi packat med oss hemifrån och tagit det som funnit i skåpen.

Jag har själv haft ett bra sportlov. Som syns här ovanför så är det inte många timmar vi lagt ner på äventyr per dag. Alla i familjen har överskridit skärmtid med råge. Soffan har nötts i timmar dagligen. Jag har även hunnit sticka en hel del på min nya tröja. Barnen har hunnit leka med kompisar och kompisar har sovit över.

Ett sportlov behöver inte vara dyrt för att vara bra. Ett sportlov behöver inte vara en massa resande för att vara bra. Jag själv njuter mest hemma.

Skidglädje

Jag är ingen fanatisk skidåkare. Jag jagar inte kilometrar när jag skidar. Jag vill inte ha blodsmak i munnen när jag skidar. För mig är skidåkning mera rekreation än motion och träning. Jag njuter av upplevelsen och en stund i naturen, lite som när andra far på promenad. I långsam takt. För mig är glädjen i skidåkandet viktigt. När jag jobbar med barn och när jag skidat med mina egna barn så är målet att väcka glädje för skidåkning. Genom skidåkning tränas korsrörelsen, balansen och mycket mycket mer. Tyvärr är vi många som kommit ur grundskolan och vägrat röra skidor på många, många år. Att skida är förknippat med kalla fötter, kalla fingrar, blodsmak i munnen och tävling och stress.

Vad är ursprunget till skidor? Varför har det blivit så att vi skall ut i färdigt spår och försöka skida så många kilometer som möjligt på så kort tid som möjligt? När har vi glömt bort att njuta av det, att se det som ett sätt att komma sig ut i skog och mark på vintern?

På wikipedia kan vi läsa:

Skidor användes i norden och Sibirien redan på forntiden och var ett nyttigt hjälpmedel vid jakt och förflyttning. Arkeologiska fynd från Kalvträsk tyder på att skidor har kommit till användning långt innan hjulet uppfanns.

På nyare tid har de flesta polfarare använt skidor för att ta sig till målet. Skidor används ofta för rekreation, träning och tävling.

Jag vill i alla fall förmedla glädje i att skida, att röra på sig i naturen och njuta. Om man senare vill börja använda skidning som träningsform är det helt okej, men jag tror att vi först måste ge grunderna i skidåkning och förmedla glädje i skidning. Alla tycker inte om att tävla, alla kommer definitivt inte att tycka om att tävla med skidor på. Tar vi dessutom in aspekter som att barn idag har stora variationer i sin utrustning. En del barn har skidor för alla ändamål och de är vallade för rätt tillfälle, medan andra barn äger ett par skidor som aldrig sett skidvalla och skorna är för stora. Båda kan få glädje i sin skidåkning utifrån sina egna förutsättningar, bara vi ger dem möjlighet att få det.

Jag väljer att skida i skogen utan spår framom längdskidning i färdiga spår. Jag har skidor för båda ändamålen. Jag har aldrig fått skolning, som jag minns, i hur man skidar på riktigt. Jag vet egentligen inte hur man skidar på riktigt. För mig ger skogskidningen så mycket mer. Numera har vi dessutom två hundar, en draghund och en labrador. När barnen är med får hundarna dra barnen, alltså får vi tillfälle att rasta hundar och barn samtidigt.

Här är bilder från dagens skidtur. Vi åkte iväg i skoterspår och fick oss en timme rekreation. Barnen hade kanske inte så mycket träning, mest balansträning när de mest hängde efter hundarna. Men de hade desto roligare och och hundarna fick ett rejält träningspass.

 

Olika regler, olika familjer

Alla har vi olika regler och vanor i våra hem. De regler jag/vi har, anser jag/vi troligen att är de bästa. Att de är rätt eller fel sätt är svårt att avgöra. För vår familj är de kanske rätt, eller? Vissa saker är ju självklara, vi har lagar som reglerar oss till en viss del. När det kommer till rekommendationer och nedärvda mönster är det svårare. Jag kan tycka att mitt sätt att hantera en situation är självklar och den rätta, men någon annan kan i tystnad höja på ögonbrynen och fundera på hur jag riktigt tänkte. Jag kan höja på ögonbrynen när jag reflekterar över andras regler och vanor. 

Ingen har missat att vi har en generation barn som växer upp med media konstant runt sig. Hur vi i familjer hanterar de här varierar stort. Hur kan vi veta vad som är det rätta sättet att bemöta det här? Här följer fyra olika exempel på familjer och olika situationer som jag stött på de senaste åren:

Ex 1: vår familj och våra barn (10 och 12år) har tillgång till media konstant. Egna mobiler, tvspel, ipad, netflix m.m. De är till viss del begränsade och de frågar innan de använder spel och ser film. Vi föräldrar försöker hålla koll på vad de gör, vilka sidor de besöker och vem de håller kontakt med. Efter läggdags är ingen mobil eller media i gång. Åldersgränser på media iakttas så långt det är möjligt och vi föräldrar håller koll på apparna och tar reda på hur de fungerar. 

Exempel 2: Ingen begränsning i användande av media. Ingen kontrollerar vad barnet gör och var barnet rör sig på nätet. Ingen håller koll på vad barnet bemöter och möter i sin vardag ute på nätet. Mobilen används dygnet runt. 

Exempel 3. Full begränsning på mediaanvändning. Barnen kan vara någon timmar/dag på mobil. Har begränsad surf och begränsas i vad mobilen kan användas till. Föräldrar har app som kontrollerar barnens mobiler. Barnen straffas med mobilförbud vid överträdelser. 

Exempel 4. Barn som långt uppe i skolålder har en traditionell knapptelefon. Inget mobilt nätverk eller dator hemma. 

Vem kan säga vilket som är bäst? Hur kommer de här olika sätten att synas och märkas när barnen är 15, 18, 25 år gamla? Det finns ju en hel del forskning på ämnet, men det finns inget klart svar på vad som är bäst. I alla de olika exemplen jag räknade upp finns både positiva och negativa aspekter. Ingen av dem är perfekta lösningar. 

Hur resonerar ni i era familjer när det gäller media och regler för det? Varför resonerar ni som ni gör? Har ni mål med det ni gör? Funderar ni tillsammans med barnen hur ni ska göra? 

Omöjliga barn, eller?

”Jag blir gråhårig med mina barn”

”Nu måste jag UT! Ingen kan leva i det här dårhuset”

”Jag har så omöjliga barn”

”Mina barn kan inte uppföra sig!”

Hur pratar du om dina barn och inför dina barn? Hur mår ett barn som hör sin mamma och pappa prata i negativ ton om barnet inför och till barnet? Hur bemöter du barnens utvecklingsfaser (trots, detta ord vi kan prata om en annan gång)? Hur pratar jag om min familj och mina barn med mina vänner, arbetskompisar och andra?

Jag har iakttagit en intressant mönster hos en del grupper och människor. När man kommer tillsammans så ska man prata barn och främst prata jobbiga barn och helst jämföra och helst vara värst. Det här syns också i en del mamma/familjenbloggar. Det blir som ett sätt att umgås.

Jag tror så här. Jag har det och får det som jag matar min hjärna med. Redan i tanken kan jag skapa mindre roliga sidor hos mina barn. Redan i tanken dömer jag ut mina barn. Om jag alltid matar min hjärna med att mina barn är jobbiga, ja då upplever jag dem som jobbiga.

Tänk dig att ditt barn står och tjuvlyssnar när du pratar med dina vänner:

-jag blir gråhårig med mina barn, de är så omöjliga. X har så stora problem i skolan och vi får sitta i timtal och tjata om läxor. Han bråkar alltid!!

-jag är då tacksam över min familj, visst har vi bekymmer med läxor, men jag försöker påminna om dem. Tänk om X skulle förstå hur viktig skolan är. Jag är orolig för honom.

Samma problematik, men i två olika tonfall.

Alla barn har rätt att bemötas värdigt. Oavsett vilket temperament barnet har: lugnt, aktivt, blygt, känsligt m.m. så har barnen rätt att bli sedda som de är. Du kan som vuxen jobba med ditt sätt att bemöta ditt barn. Visst det finns barn som är lättare att umgås med och det finns barn som är svårare att umgås med. Jag blev så glad när jag läste på ÖT att Marianne Käcko är aktuell med en ny bok, ”En bok om barn och kärlek. Jag fastnade för kapitlet ”Lär dig älska barn du har svår med”. Den boken skall jag försöka få tag på, för den vill jag läsa. Precis det jag tror på, jag måste jobba lite extra för att lättare kunna umgås med en del barn. Min personlighet och barnets personlighet passar inte alltid överens

Till sist: Hur vill du bli omtalad när du inte är närvarande? Hur vill du att dina barn pratar om dig med andra? Hur vill du att din make/maka pratar om dig när du inte är med? Skull du bemöta en vuxen på samma sätt som du bemöter ditt barn? Vet ditt barn om att du älskar det?IMG_9122

Inget barn är perfekt. Man alla har rätt att bli sedda och älskade som de är.

Våra barn är lättälskade. Vem kan låta bli att tycka om så levnadsglada barn?

Om du inte är snäll…

Hotafostran. Jag tror att vi alla har upplevt hotafostran. Antingen ur egen mun, ur den andra förälderns mun eller hos vänner och bekanta. Nu i jultider brukar hotafostran komma framkrypande. 

Vad innebär hotafostran? Finns det ens ett ord som heter så? Känner du igen de här:

-om du inte äter upp maten får du ingen efterrätt!

-om du inte plockar upp leksakerna får du inget fredagsgodis på fredag!

-vi åker hem om du inte kan uppföra dig! 

-jag för dig till dagis om du inte är tyst!

Och så den vanligaste i december:

-Jultomten kikar på fönstren, om du inte är snäll får du inga julklappar!

Vad är målet med dehär sätten att bemöta barnet? Uppås målen till belåtenhet? Vad lär sig barnet? Kommer konsekvenserna som hotats med? Hur fungerar det efter två, tre år? 

Har du fastnat i det här träsket? Försök stanna upp och fundera på hur situationen kunde lösas på annat sätt än att hota barnet med lösryckta hot som aldrig verkställs. 

Hur skulle det vara med:

-”Jag vill att du äter din mat innan efterätt. Din kropp behöver maten. Vi kan inte bara äta efterrätt, det mår du inte bra av.”  (Sen kan man fundera på om barn verkligen behöver trugas i mat, eller om de överlever utan tjat). Kom överens om hur mycket mat barnet behöver äta innan efterrätt. Äter inte barnet det ni kommit överens om så behöver konsekvensen som ni valt också följa. 

-klarar barnet själv av att plocka upp leksaker? Är hela projektet övermäktigt för barnet att ta sig an? Kanske barnet behöver pusch och hjälp. ”Om jag plockar de här, så plockar du de där.” ”Vi kan inte ha så många leksaker framme om du inte vill hjälpa till att städa sen.” 

– att hota med jultomten är lågt. Barn som berättar åt mig att de blir utan julklappar om de inte är snälla brukar jag svara så här: ”det är dina föräldrar som hotat dig och gjort dig rädd som borde bli utan julklappar”. Inget barn skall behöva gå och vara rädd att det ska bli utan julklappar.

-hota aldrig med dagis! Dagis ska vara en trygg plats och inte ett straff! Punkt! 

Visst behöver barn få konsekvenser för sina val, men välj konsekvenser som är synbara och som går att uppfylla, som barnen kan förstå och ta till sig. Barnet behöver vara medveten om spelreglerna från början. Konsekvensen behöver ha ett mål som hör samman med det aktuella ämnet. Orsak och verkan. 

Vilken treåring klarar av att uppföra sig till belåtenhet på måndag för att få godis på fredag? Vilken femåring klarar själv av att strukturera upp och städa upp ett rum alldeles själv? Vilken fyraåring klarar av att förstå att vad jultomten, paket och att sitta stilla vid matbordet har gemensamt i början av december? Hoten kommer knappast att leda till permanenta förändringar och förbättringar. Barnen kanske tar till sig dem första och andra gången, men lär sig snabbt att slå dövörat till. 

Ett tips: filma er vardag. Se på filmen. Hur ser det ut, hur låter det, lär sig barnet något av situationen? Hur känns det att se sig själv? 

Till sist: vad fungerar bättre för mig som vuxen och när presterar jag bättre? När jag får bestraffning och skäll för dåliga val eller belöning och positiv feedback för bra val?

Nej, ingen av oss är perfekt. Men vi kan alla välja att jobba för en lugnare vardag och mera harmoni i familjen. Vi misslyckas, testar, försöker igen och lyckas och misslyckas igen. 

Min syn på barnfostran

Vi kan ha olika syn på barnfostran. En del har genomtänkt strategi, andra fostrar enligt det de själva upplevt och har i ryggsäcken. Det finns bra sätt och det finns riktigt dåliga sätt att fostra barn på. Vi har, tack och lov, lagar som reglerar oss. 

Jag reflekterar ofta hur, vad och varför. Det gör ont i mig när jag ser barn far illa, alltså inte så illa så att de borde omhändertas, men som trycks ner i botten med självkänslan och självförtroende pga vuxna människor runt omkring barnet inte har förståelse och känsla över hur det enskilda barnet behöver bli bemött. Det behöver inte alltid vara föräldrar som bemöter barnet dåligt, det kan vara morföräldrar, farföräldrar, lärare, grannar, dagispersonal och alla andra människor som kommer i kontakt med barnet. 

Min blogg var från början en blogg som handlade om friluftsliv med barn. Men i friluftliv med barn ingår också i min värld en vad jag tror på, en sund barnfostran. Jag vill medvetandegöra för mig själv, vem är jag, var är jag och vart är jag på väg? I familjen kan vi ställa oss frågan vem är vi, var är vi och vart är vi på väg? 

Jag kan inte förändra någon annans sätt att tänka, jag kan inte tvinga någon att tro på det jag tror på. Jag kan med tankar, funderingar och diskussioner väcka ilska, glädje, igenkännande, hån, avund, gemenskap och andra känslor beroende på var mottagaren står och hur mottagaren upplever mina tankar och åsikter. Åsikter och tankar gällande fostran och synen på barn väcker ofta negativa känslor, människor känner sig påtrampade och går ut i försvarsposition. 

Jag upplever att mina barn har en sund barndom med sunda värderingar. Vem vill inte tro det om sin egen familj? Om jag skulle fråga av mina närmsta vänner, skulle de uppleva våra barn och min familj på det sättet som jag upplever den? Mina barn är lugna, trygga, självsäkra, snälla, okomplicerade och glada barn. De bråkar sällan med varandra eller med oss vuxna. De har rötter. Det här gäller för idag, hur det ser ut i morgon, nästa år, när de kommer i tonåren, det vet jag inte. Många är de människor runtomkring oss som säger: vänta bara! Men nej, varför ska jag vänta mig något varken positivt eller negativt? Jag kan välja att njuta i nuet, bemöta barnen med respekt och det som kommer sen tar vi då. 

Barnfostran, barnpedagogik, psykologi är något som jag brinner för. Jag tror att det finns potential i alla barn. Jag tror att många problem vi har med barn kunde lösas med att vuxna runtomkring barnet skulle våga se sig själv i spegeln och reflektera över hur de bemöter barnet. Vilka tonfall använder jag, hur upplever barnet mitt kroppsspråk? Som pedagog vet jag att alla barn behöver bemötas olika, mitt sätt att vara passar inte alla personligheter. Jag måste stanna upp ibland och fundera, jag misslyckas och försöker igen och känslan när man lyckats nå fram och bemöter barnet på ett sätt som passar mig och barnet är fantastiskt. 

Kanske kommer jag att skriva mera om min syn på barn och barnfostran i flera inlägg. Jag brinner för barnfostran. Både privat och i jobbet. Jag läser böcker och artiklar som berör ämnet. Jag har varit rädd att skriva om fostran, för tänk om jag själv misslyckas med egna barn eller på jobbet. Men om det skulle ske, då är det bara att ödmjukt säga: ” jag hade fel”. 

Vintern som kom igen

Vintern är här igen. Jag är egentligen ingen vintermänniska i grund och botten. Men bor man som vi bor, där sommar och varma dagar kan räknas på några få veckor så gäller det att gilla läget och försök ta vara på varje årstid och det den har att bjuda på. När jag jobbar utomhus blir jag mera medveten om vädret och de olika årstidsväxlingarna. November månad är den jag upplever som tyngst. Mörkt, slaskigt och kallt. Dagarna blir aldrig riktigt ljusa. Årets november har bjudit på så mycket mer. Första veckan i november bjöds vi på flera soliga härliga dagar. Vi har haft lite snö och frost på marken och temperaturen har legat runt nollstrecket. Tänk vilken underbar november det blev detta år. 

Idag fick vi vinterns första riktiga snöoväder. Hård vind och snö. Med rätt kläder kan man vara ute, men kinderna och ansiktet är svårt att skydda.

Förr frös jag konstant från september till april, det var en av orsakerna till att jag inte var så förtjust i den kallare årstiden. Numera fryser jag bara de dagar jag väljer att klä mig fel enligt väder. 

Min klädsel idag, för snöstorm och några minusgrader. Underställ, ylletröja, collegebyxor, halsskydd, yllesockor, merinoullstrumpor, höstskor med ullsula, mössa, overall och handskar. Frös jag? Nej jag hade alldeles för varmt.